Utearbetad utarbetad

Senaste månaden har jag jobbat som en galning. En g a l n i n g. Dagar, kvällar, nätter. Varit ute på hur många uppdrag som helst. Och så tagit hand barnen och på något sätt också varit på två jobbresor till Estland och England. Det är inte slut än. Och jag kommer få jobba lite under sommaren. Men ändå. Nästa vecka åker vi till Finland, till Kitö. Det ska bli så SKÖNT.

Jag på Kitö sommaren 1978, sju månader gammal. Läser Åbo Underrättelser. Skönt att se att jag började i tid. :)

YES!

Den där hemliga roliga grejen jag nämner här ibland. Det verkar som att den inte kommer att vara hemlig så länge till, som att den faktiskt kommer att bli. Men jag väntar ändå tills jag har allt på papper, sen ska jag berätta allt! Åh, drömmar som blir sanna. Plötsligt HÄNDER det!

(Och nej. INTE gravid. Inte fast jobb. Inte fått tag tjugotalsvilla till rimligt pris i Luthagen. Ni får helt enkelt vänta och se!)

Om mammans drömmar och barnets

Ikväll är det sommarfest på förskolan och självklart regnar det som en dusch ute. Jag ska såklart klä mina barn i blommiga sommarkläder ändå, det är ju lag på det. Och i och med det till saken jag ville berätta om. Jag förra veckan gjorde det klassiska misstaget att utan att fråga Matilda köpa världens (som jag tcykte) finaste byxdress med fjärilar på, som hon skulle ha. Dyr var den också, ett himla danskt märke sånt som man ser på bloggar. När jag visade den för henne sa hon "...nja... kanske på nästa sommarfest" och jag hade svårt att dölja min besvikelse. efter ett par dagar sa hon att hon visst kunde ha den, för att sen på kvällen gråtande bekänna att hon inte alls ville, alla andra flickor ska ha klänning och då spelar det ingen roll att den här byxdräkten är exakt som en klänning fast med ben. Kände mig så hemsk, som en diktator som försökte tvinga på henne något bara för att jag ville det. Vi gick till Åhléns, hon valde en blommig tunika för 99 kronor som hon älskade, och ett rosa diadem med rosett. Den fina danska designdressen hänger nu i en brun papperspåse i hallen tillsammans med mitt dåliga samvete. 

Cornwall

Arga svanar, vackra stigar, varma vindar och mycket scones. Jag och Pernilla befinner oss på resa i Cornwall och det är helt fantastiskt fint här!

"Kolla, det är en svan på vägen där framme!"
"Kolla, där är några med en barnvagn som inte kan komma förbi svanen!"
Vi kör fram till barnfamiljen som frågar om vi inte kan köra bredvid dem så de kan komma förbi den argsinta svanen. Sjävklart, tycker vi. Men inte svanen, som blir ännu ilsknare och börjar attackera bilen.
"TUTA" ropar barnfamiljen. Svanen blir ännu argare och börjar attackera backspegeln genom att picka på den och bita den med näbben.
"Go go GOO!" skriker Pernilla till barnfamiljen som snabbt spurtar i säkerhet på andra sidan gatan. Vi kör vidare med en massiv bilkö, och en extremt uppriven svan, bakom oss.

Fina, fina ord

"Mamma, om vi köper ballonger så kan vi knyta fast pennar och papper och skicka upp dem till gammelfarmor i himlen. Så kan hon rita av månen, stjärnorna och molnen"

#jagälskarsvenska

I mitt andra land Finland kämpar man just nu med en svår och viktig fråga: svenskan. De senaste åren har hatet mot finlandssvenskar vuxit, och kulminerade förra veckan då två finlandssvenska journalister blev mordhotade via nätet.
Det här är en superviktig fråga som handlar om mycket mer än språk. Det handlar om nationell identitet och respekt. Det handlar inte bara om svenskan heller, det handlar också om en stor främlingsfientlighet i största allmänhet som spridit sig i det finländska samhället och ända upp i partitopparna.
Bland annat. För mig handlar det personligen om att jag är finlandssvensk (om än svensk medborgare sedan halva mitt liv) och varje gång jag reser till Finland märker av klyftan mellan finskspråkiga och finlandssvenskar tydligt.
Nu har frågan tagits tag i av två stora dagstidningar, finska Helsingin Sanomat och finlandssvenska Hufvudstadsbladet som markerat så här och så här. Hoppas fler liknande markeringar kommer framöver!
Följ #jagälskarsvenska på Twitter också. 

Äventyraren från Knivsta

För ett tag sedan gjorde jag ett jobb för lokaltidningen om Sören Kjellkvist, en äventyrare från Knivsta som skulle ge sig ut på sitt livs äventyr. Nu är han iväg: paddlar längs med hela Norges kust, från söder till norr, i flera månader, utan några medhavda pengar eller mat. Han ska leva på vad naturen och vänliga lokalbor ger honom, helt enkelt. Nu är han inne på femte dagen och jag är fast i lägesuppdateringarna som kommer varje kväll. Hur långt har han hunnit? Vad fick han äta? Hittills har det varit mest en blandning av småfisk och kottar som verkar lite sådär, men idag blev han bjuden på middag av några svenska seglare. Ni måste följa honom och uppmuntra honom! Här är hans hemsida och här är hans facebooksida.

Sören och hans hund när jag träffade honom för tidningen Knivstabygden för ett par månader sedan. Han vann priset "Årets äventyr" på Vildmarksmässan tidigare i år.